Dagarna gick
Dagarna gick, och efter pappas död gick jag snabbt tillbaka till mitt jobb. De va många kvällar och nätter med sömnlösa nätter, om man hade tur så grät man sig till sömns. Va mycket hos A efter pappas bortgång och A stöttade och tröstade ALLTID när jag va ledsen. Han lyssnade alltid när jag ville prata om funderingar kring pappas val, eller så höll han bara om mig när jag va så ledsen att jag knappt kunde andas. Att alltid veta att man har någon som alltid kommer lyssna eller någon som alltid torkar en tårar va en sån trygghet i mitt liv. Han växte bara för varje dag som gick och för varje minut visste jag att det var honom jag vill leva med resten av mitt liv med.
När jag kände att livet äntligen börjadeatt bli bättre och jag och A hade äntligen flyttade i hop, vi 2 va så lyckliga och jag men, även han va positiv till va livet hade att erbjuda.
Men de är då mitt liv ännu en gång skulle ta en helt ny vändning.
De va så att efter 2 år med sorg efter pappas bortgång så fick vi beskedet om att min farbror (k) har fått cancer.
Att han nu hade fått akut leukemi, jag och K va väldigt nära när jag va liten. K fanns väldigt mycket i våra liv när vi va små, han fick inte några egna barn, och när jag frågade honom om han inte ville ha egna barn, så sa han alltid. varför de ? jag har ju er?
Så han såg mig och mina syskon som sina egna.
Så när vi fick beskedet om att han hade fått cancer blev jag helt stum och tänkte mer att VAFAN de måste va någon som har fipplat med blodet. Att dom har råkat växla blod med någon annan när dom gjorde blodprov och benmärgsprovet. Jag vågade inte acceptera de besked Jag nyss hade fått, utan trodde inte på de. Tiden gick och jag hälsade på K på 61:an flera gånger inne i Halmstad, han va alltid glad och positiv. Han målade alltid upp en fasad om att allt är bra, då jag nu i efterhand är väldigt glad över de. K kämpade över cancern i hela 2 års tid, men tyvärr så orkade han inte mer och cancern vann...
De va skönt att man alltid har bra minnen av K, att jag inte fick se den sjuka K utan bara minns han som den han va innan han blev sjuk.
Pappa och K har alltid varit som bästisar, dom har alltid hållit ihop. Så när K Försvann kände jag mig inte så rädd, dom hade nu varandra och de kändes bra. Dom skulle helt enkelt vara med varanda antingen här på jorden eller i himlen och så blev det till slut.
För andra gången i mitt liv skulle jag få känna på sorgen igen, att vara med om någon som stått en nära ännu en gång ska försvinna från mitt liv. K lämnade jorden den 5/8 -17.
Under denna tiden hade jag även hela min familj, som tröstade mig och vi fanns där för varandra, jag och syskonen gick ju igenom samma sak under samma tid. Jag är så evigt tacksam över att jag har dom i mitt liv.
När jag kände att livet äntligen börjadeatt bli bättre och jag och A hade äntligen flyttade i hop, vi 2 va så lyckliga och jag men, även han va positiv till va livet hade att erbjuda.
Men de är då mitt liv ännu en gång skulle ta en helt ny vändning.
De va så att efter 2 år med sorg efter pappas bortgång så fick vi beskedet om att min farbror (k) har fått cancer.
Att han nu hade fått akut leukemi, jag och K va väldigt nära när jag va liten. K fanns väldigt mycket i våra liv när vi va små, han fick inte några egna barn, och när jag frågade honom om han inte ville ha egna barn, så sa han alltid. varför de ? jag har ju er?
Så han såg mig och mina syskon som sina egna.
Så när vi fick beskedet om att han hade fått cancer blev jag helt stum och tänkte mer att VAFAN de måste va någon som har fipplat med blodet. Att dom har råkat växla blod med någon annan när dom gjorde blodprov och benmärgsprovet. Jag vågade inte acceptera de besked Jag nyss hade fått, utan trodde inte på de. Tiden gick och jag hälsade på K på 61:an flera gånger inne i Halmstad, han va alltid glad och positiv. Han målade alltid upp en fasad om att allt är bra, då jag nu i efterhand är väldigt glad över de. K kämpade över cancern i hela 2 års tid, men tyvärr så orkade han inte mer och cancern vann...
De va skönt att man alltid har bra minnen av K, att jag inte fick se den sjuka K utan bara minns han som den han va innan han blev sjuk.
Pappa och K har alltid varit som bästisar, dom har alltid hållit ihop. Så när K Försvann kände jag mig inte så rädd, dom hade nu varandra och de kändes bra. Dom skulle helt enkelt vara med varanda antingen här på jorden eller i himlen och så blev det till slut.
För andra gången i mitt liv skulle jag få känna på sorgen igen, att vara med om någon som stått en nära ännu en gång ska försvinna från mitt liv. K lämnade jorden den 5/8 -17.
Under denna tiden hade jag även hela min familj, som tröstade mig och vi fanns där för varandra, jag och syskonen gick ju igenom samma sak under samma tid. Jag är så evigt tacksam över att jag har dom i mitt liv.